3 SAKER JAG SAKNAR MED GRAVIDITETEN

 
Nu när det snart har gått två månader efter min graviditet kan jag sakna en del saker från den tiden. Jag vet att många av oss kvinnor tenderar att klaga under graviditeten och det gör vi av goda skäl tycker jag för det finns mycket att klaga på: illamående, ont i ryggen, foglossning, huvudvärk, halsbränna, förstoppning, järnbrist m.m. den listan kan bli lång men det är naturligtvis inte det jag saknar utan det är några andra aspekter som jag uppskattar mer nu i efter hand:

Först och främst saknar jag min mage. Jag vet att jag klagade mycket på den sista veckorna, då jag inte kunde sova och kände mig tung och klumpig just på grund av den. Men jag hade många mysiga stunder med den varje dag, i soffan framför tvn, på tåget påväg till jobbet, tidiga morgnar i sängen. Jag kunde vila händerna på magen, prata och sjunga tyst för den i vår ensamhet och helt ostörd. Oftast fick jag respons i form av små gulliga rörelser av en bebis som alltid verkade glad och gnällde aldrig!

För det andra saknar jag sättet jag tog hand om mig själv. Graviditeten var den perfekta ursäkten för att ha fokus på mig själv. Jag visste att det inte längre handlade om mig själv bara, utan viktigast var att en annan liten människa levde i mig och det var mitt ansvar att ge den de bästa möjliga förutsättningar att växa och må bra. Mina måltider var välplanerade och högpunkten på dagen. Nu tänker jag också såklart på vad jag äter men jag är överväldigad om jag kan äta hela min portion utan att bli störd, antingen äter jag fort för att bli klar snabbt eller så äter jag med en hand för att kunna ha Leo i min famn samtidigt. 

Behöver jag ens nämna sömnen?! Jag tillät mig själv sova bort våra helger och kvällar för att jag "bara var trött", nu är jag mer än sliten men prioriterar såklart min bebis först, vill han ammas så ammas vi, vill han inte sova så vaknar vi, är inte blöjan torr så byter vi.

Missförstå inte att jag är självisk men jag saknar faktiskt all uppmärksamhet jag fick från omgivningen. Då kunde jag tycka att det var lite jobbigt att alla var så intresserade av när det var dags, om vi visste kön och hur jag mådde. Men snälla alla ni som är gravida uppskatta det för snart när er älskade lilla bebis är här, kommer ingen fråga er om hur just du mår, vad som är bekvämast för dig och vilken mat du är sugen på!
 
 
 
 
3 saker jag saknar med graviditeten att sakna gravidmagen det bästa med graviditeten
5 kommentarer

Förlossningsberättelse

 
Tidigt på morgonen den 12/2 (dagen efter beräknad bf) vaknar jag av stark mensvärk, går upp och kissar, kommer tillbaka till sängen och väcker E och berättar hur jag känner. Han är väldigt sömnig, kramar om mig och säger "kom vi sover lite till det går nog över snart". Jag somnar om och när jag vaknar igen känner jag absolut ingenting. Känner mig lite besviken för jag trodde det var på gång innan. Mot eftermiddagen kommer mamma hit, och jag känner av en smygande mensvärk men inte alls farligt så vi bestämmer oss för att gå ut en sväng. När vi har gått ett par minuter känner jag att mensvärken blir starkare, och jag måste sakta ner tempot. Efter ett litet tag känner jag av tydliga sammandragningar, de gör inte jätteont men det känns verkligen obehagligt, nu måste vi tillbaka hem på en gång känner jag.
När vi kommer hem lägger jag mig ner i soffan och mamma gör en rejäl matportion till mig. Nu är klockan ca 17. Jag äter min mat samtidigt som jag ser på serie, men måste avbryta några gånger när sammandragningarna kommer. Jag har väldigt oregelbunda sammandragningar, ibland kommer de var tredje minut och ibland dröjer det hela 20 minuter mellan dem. Så här håller det på till 19 tiden, nu vill mamma att jag ska ringa till förlossningen. Ringer och berättar hur läget är för barnmorskan och hon säger att jag fortfarande är i latensfasen och måste kämpa hemma ett tag till. Nu kan jag inte sitta ner längre, går upp och tar en varm dusch, och står kvar där länge. Det känns aningen bättre när jag står under duschen, efteråt (av nån konstig anledning!) ber jag mamma måla mina tånaglar och E har börjat klocka mina värkar. Nu kommer tre hemska värkar med två minuters mellanrum. Både mamma och E vill att jag ska ringa igen. Jag får nästan panik av smärtan. Klockan har hunnit bli halv åtta och samma barnmorska svarar. Hon berättar att de har mycket på avdelningen och att jag fortfarande måste kämpa ett tag till här hemma. Nu gråter jag av smärta, jag vet inte var jag ska ta vägen när värkarna kommer. Istället för att fokusera på andningen, håller jag andan och spänner mig (dumt, jag vet! men kunde inte styra det då) Efter ett tag ringer jag igen. Denna gången svarar en annan barnmorska men hon vet om att jag har ringt innan och säger denna gången att jag ska ta med mina papper och åka in. Nu har klockan hunnit bli tio. Jag orkar inte ens klä på mig. Tar jackan över klänningen och vi åker in. Känner inte ens av kylan. Jag blir uppkopplad på ctg, paniken börjar släppa lite och såklart avtar sammandragningarna. Efter ca 40 minuter kommer barnmorskan in och vill undersöka mig. Jag är öppen 2 cm. I med att sammandragningarna avtagit och jag är öppen endast 2 cm tycker barnmorskan att vi ska åka hem igen. Hon ger mig 4 tabletter och säger "antingen klarar du natten på dessa och kan sova eller så måste du åka in igen". Vi åker hem, jag mår faktiskt lite bättre. Vi lägger oss och efter kanske 4-5 minuter får jag riktigt hemska värkar, nu skriker jag av smärta. Jag håller på såhär under ganska kort tid som känns som en evighet tills E går upp och tar på sig igen och tycker att vi åker in utan att ringa.
 
 
Det har börjat snöa nu. Vi kommer fram till förlossningen igen och samma barnmorska tar emot mig. Hon kommer med ett leende mot mig och jag kommer ihåg att jag gråter av smärta och säger " jag kommer dö". Hon skrattar och säger "nej det ska du inte alls göra, det blir bebis snart".
Vi kommer till samma rum som tidigare och blir uppkopplad igen, denna gången undersöker hon mig direkt och nu är jag öppen 4 cm. Barnmorskan hämtar lustgasmasken till mig och frågar om jag vill ha epidural och det vill jag såklart.
Lustgasen är bra grej, jag blir lullig av den och kan äntligen börja slappna av. De sätter nål ock kollar blodtrycket och efter det kommer jag faktiskt inte ihåg så mycket, har bara ett suddigt minne av det hela fram tills narkosläkaren kommer vid 5- tiden. Han är väldigt duktig och allt går smidigt. Epiduralen är snabbt på plats trots att vi får vänta ut två värkar i mellan. Jag får bra effekt av epiduralen och kan vila en stund och äta frukost. Nattpersonalen kommer in och säger hejdå och lycka till. Jag är orolig och hoppas på att nästa barnmorska är lika snäll. En stund senare kommer nästa (världens snällaste!) barnmorska in. Hon är verkligen så himla trevlig och positiv. 8:40 fick jag sätta mig på en pilatesboll och E sitter bakom och masserar min rygg. Nu är värkarna hemska, känns som att epiduralen inte har nån effekt alls längre och det gör så förbaskat ont i hela höger benet. Nu börjar jag gråta igen av smärta, är helt slut i kroppen efter 16 timmars smärta, barnmorskan föreslår sterila kvaddlar till att lindra smärtan i höger benet men jag tackar nej. Efter ett tag börjar jag känna av krystvärkar och fy va illa jag mår. Kräkpåsen hinner fram innan jag börjar spy. Sen får jag komma upp på britsen igen och blir undersökt, nu är jag äntligen hela 10 cm öppen och det är en lättnad, snart är eländet över tänker jag. Jag mår så illa, behöver spy igen. Nu får jag inte ha kvar masken och börjar krysta allt vad jag kan. Ibland säger barnmorskan att jag inte ska krysta och det är så jobbigt att hålla emot och ibland orkar jag inte krysta hela vägen. Barnmorskan håller varm handduk mot mellangården och det lindrar smärtan lite. Det är ett fruktanskvärt tryck mot underlivet men samtidigt vet jag att vi är nära, jag är så koncentrerad på att göra som jag blir tillsagt så jag glömmer smärtan. Jag känner hur utmattad och törstig jag är men jag har faktiskt inte så ont. är väldigt bra stöd just nu, han andas med mig och pushar mig och är lika delaktig, det ger mig extra kraft efter den långa natten. Tillslut efter ca halv timmes krystvärkar, 11:14 den 13/2 kommer vår lilla älskling till världen, jag får 3585 g och 52 cm lång kärlek på bröstet, han är så varm och mysig. Han skriker inte, utan låter lite bara men mår bra.
 
 
Nu vill jag bara att de ska låta mig, oss vara men det är en del kvar. E klipper navelsträngen, jag trycker ut moderkakan väldigt lätt, känner knappt av det. Barnmorskan undersöker mig för att se hur bristningen ser ut och det gör så ont, aj vad det bränner och svider i underlivet! Jag får ta lustgasen igen. Den lilla bristningen i slidan sys snabbt av barnmorskan och jag får en isbinda av undersköterskan som faktiskt lindrar den brännande känslan väldigt bra.
Nu får vi äntligen vara i fred, Leo får  ligga hud mot hud hos mig och söka sig till bröstet. Världens bästa känsla!
 
Det var tänkt att vi hela familjen skulle åka till patienthotellet men jag blödde mycket efter förlossningen, kunde inte kissa, kände mig väldigt yr och blodtrycket var väldigt lågt så jag och Leo blev inlagda på BB och E fick tyvärr inte övernatta med oss men redan dagen efter kände jag mig bättre och vi åkte hem.
 
Jag har aldrig tidigare upplevt smärta i samma nivå som förlossningssmärta, men nu i efterhand tycker jag att det var en upplevelse i sig. Det är fantastiskt att kroppen är kapabel till att genomgå en förlossning, belöningen efter och första mötet med älskade bebisen är det finaste ögonblicket och lyckoruset det största jag någonsin upplevt i mitt liv. Viktigast av allt är att han kom till oss och att han mår bra. Tänk att vi är föräldrar nu, Erik och jag, det är overkligt men så himla underbart. Vi är så lyckliga❤!
 
 
 Trötta men lyckliga nyblivna föräldrar♡
förlossningsberättelse förlossningsberättelse förstföderska förlossningssmärta lyckan att bli föräldrar
5 kommentarer

GRAVIDITETSFOTOGRAFERING

Mot slutet av graviditeten var vi hos duktiga fotografen Lina och förevigade magen. Hon tar ljuvliga bilder och vi blev mycket nöjda med resultatet. Hemsidan hittar ni här. Då var vi så nyfikna på vem som låg i magen men nu är det självklart att det var just vår älskade lille Leo
graviditetsfotografering hjärtatsbilder
2 kommentarer