Förlossningsberättelse

 
Tidigt på morgonen den 12/2 (dagen efter beräknad bf) vaknar jag av stark mensvärk, går upp och kissar, kommer tillbaka till sängen och väcker E och berättar hur jag känner. Han är väldigt sömnig, kramar om mig och säger "kom vi sover lite till det går nog över snart". Jag somnar om och när jag vaknar igen känner jag absolut ingenting. Känner mig lite besviken för jag trodde det var på gång innan. Mot eftermiddagen kommer mamma hit, och jag känner av en smygande mensvärk men inte alls farligt så vi bestämmer oss för att gå ut en sväng. När vi har gått ett par minuter känner jag att mensvärken blir starkare, och jag måste sakta ner tempot. Efter ett litet tag känner jag av tydliga sammandragningar, de gör inte jätteont men det känns verkligen obehagligt, nu måste vi tillbaka hem på en gång känner jag.
När vi kommer hem lägger jag mig ner i soffan och mamma gör en rejäl matportion till mig. Nu är klockan ca 17. Jag äter min mat samtidigt som jag ser på serie, men måste avbryta några gånger när sammandragningarna kommer. Jag har väldigt oregelbunda sammandragningar, ibland kommer de var tredje minut och ibland dröjer det hela 20 minuter mellan dem. Så här håller det på till 19 tiden, nu vill mamma att jag ska ringa till förlossningen. Ringer och berättar hur läget är för barnmorskan och hon säger att jag fortfarande är i latensfasen och måste kämpa hemma ett tag till. Nu kan jag inte sitta ner längre, går upp och tar en varm dusch, och står kvar där länge. Det känns aningen bättre när jag står under duschen, efteråt (av nån konstig anledning!) ber jag mamma måla mina tånaglar och E har börjat klocka mina värkar. Nu kommer tre hemska värkar med två minuters mellanrum. Både mamma och E vill att jag ska ringa igen. Jag får nästan panik av smärtan. Klockan har hunnit bli halv åtta och samma barnmorska svarar. Hon berättar att de har mycket på avdelningen och att jag fortfarande måste kämpa ett tag till här hemma. Nu gråter jag av smärta, jag vet inte var jag ska ta vägen när värkarna kommer. Istället för att fokusera på andningen, håller jag andan och spänner mig (dumt, jag vet! men kunde inte styra det då) Efter ett tag ringer jag igen. Denna gången svarar en annan barnmorska men hon vet om att jag har ringt innan och säger denna gången att jag ska ta med mina papper och åka in. Nu har klockan hunnit bli tio. Jag orkar inte ens klä på mig. Tar jackan över klänningen och vi åker in. Känner inte ens av kylan. Jag blir uppkopplad på ctg, paniken börjar släppa lite och såklart avtar sammandragningarna. Efter ca 40 minuter kommer barnmorskan in och vill undersöka mig. Jag är öppen 2 cm. I med att sammandragningarna avtagit och jag är öppen endast 2 cm tycker barnmorskan att vi ska åka hem igen. Hon ger mig 4 tabletter och säger "antingen klarar du natten på dessa och kan sova eller så måste du åka in igen". Vi åker hem, jag mår faktiskt lite bättre. Vi lägger oss och efter kanske 4-5 minuter får jag riktigt hemska värkar, nu skriker jag av smärta. Jag håller på såhär under ganska kort tid som känns som en evighet tills E går upp och tar på sig igen och tycker att vi åker in utan att ringa.
 
 
Det har börjat snöa nu. Vi kommer fram till förlossningen igen och samma barnmorska tar emot mig. Hon kommer med ett leende mot mig och jag kommer ihåg att jag gråter av smärta och säger " jag kommer dö". Hon skrattar och säger "nej det ska du inte alls göra, det blir bebis snart".
Vi kommer till samma rum som tidigare och blir uppkopplad igen, denna gången undersöker hon mig direkt och nu är jag öppen 4 cm. Barnmorskan hämtar lustgasmasken till mig och frågar om jag vill ha epidural och det vill jag såklart.
Lustgasen är bra grej, jag blir lullig av den och kan äntligen börja slappna av. De sätter nål ock kollar blodtrycket och efter det kommer jag faktiskt inte ihåg så mycket, har bara ett suddigt minne av det hela fram tills narkosläkaren kommer vid 5- tiden. Han är väldigt duktig och allt går smidigt. Epiduralen är snabbt på plats trots att vi får vänta ut två värkar i mellan. Jag får bra effekt av epiduralen och kan vila en stund och äta frukost. Nattpersonalen kommer in och säger hejdå och lycka till. Jag är orolig och hoppas på att nästa barnmorska är lika snäll. En stund senare kommer nästa (världens snällaste!) barnmorska in. Hon är verkligen så himla trevlig och positiv. 8:40 fick jag sätta mig på en pilatesboll och E sitter bakom och masserar min rygg. Nu är värkarna hemska, känns som att epiduralen inte har nån effekt alls längre och det gör så förbaskat ont i hela höger benet. Nu börjar jag gråta igen av smärta, är helt slut i kroppen efter 16 timmars smärta, barnmorskan föreslår sterila kvaddlar till att lindra smärtan i höger benet men jag tackar nej. Efter ett tag börjar jag känna av krystvärkar och fy va illa jag mår. Kräkpåsen hinner fram innan jag börjar spy. Sen får jag komma upp på britsen igen och blir undersökt, nu är jag äntligen hela 10 cm öppen och det är en lättnad, snart är eländet över tänker jag. Jag mår så illa, behöver spy igen. Nu får jag inte ha kvar masken och börjar krysta allt vad jag kan. Ibland säger barnmorskan att jag inte ska krysta och det är så jobbigt att hålla emot och ibland orkar jag inte krysta hela vägen. Barnmorskan håller varm handduk mot mellangården och det lindrar smärtan lite. Det är ett fruktanskvärt tryck mot underlivet men samtidigt vet jag att vi är nära, jag är så koncentrerad på att göra som jag blir tillsagt så jag glömmer smärtan. Jag känner hur utmattad och törstig jag är men jag har faktiskt inte så ont. är väldigt bra stöd just nu, han andas med mig och pushar mig och är lika delaktig, det ger mig extra kraft efter den långa natten. Tillslut efter ca halv timmes krystvärkar, 11:14 den 13/2 kommer vår lilla älskling till världen, jag får 3585 g och 52 cm lång kärlek på bröstet, han är så varm och mysig. Han skriker inte, utan låter lite bara men mår bra.
 
 
Nu vill jag bara att de ska låta mig, oss vara men det är en del kvar. E klipper navelsträngen, jag trycker ut moderkakan väldigt lätt, känner knappt av det. Barnmorskan undersöker mig för att se hur bristningen ser ut och det gör så ont, aj vad det bränner och svider i underlivet! Jag får ta lustgasen igen. Den lilla bristningen i slidan sys snabbt av barnmorskan och jag får en isbinda av undersköterskan som faktiskt lindrar den brännande känslan väldigt bra.
Nu får vi äntligen vara i fred, Leo får  ligga hud mot hud hos mig och söka sig till bröstet. Världens bästa känsla!
 
Det var tänkt att vi hela familjen skulle åka till patienthotellet men jag blödde mycket efter förlossningen, kunde inte kissa, kände mig väldigt yr och blodtrycket var väldigt lågt så jag och Leo blev inlagda på BB och E fick tyvärr inte övernatta med oss men redan dagen efter kände jag mig bättre och vi åkte hem.
 
Jag har aldrig tidigare upplevt smärta i samma nivå som förlossningssmärta, men nu i efterhand tycker jag att det var en upplevelse i sig. Det är fantastiskt att kroppen är kapabel till att genomgå en förlossning, belöningen efter och första mötet med älskade bebisen är det finaste ögonblicket och lyckoruset det största jag någonsin upplevt i mitt liv. Viktigast av allt är att han kom till oss och att han mår bra. Tänk att vi är föräldrar nu, Erik och jag, det är overkligt men så himla underbart. Vi är så lyckliga❤!
 
 
 Trötta men lyckliga nyblivna föräldrar♡
förlossningsberättelse förlossningsberättelse förstföderska förlossningssmärta lyckan att bli föräldrar
5 kommentarer
Daniella

Åh så fantastiskt! Börjar gråta en skvätt där;)
Jag hoppas att det går lika bra för mig nu (min bf idag)

Svar: Åh va spännande, hoppas det går bra för er, belöningen är värd all smärta, stort lycka till =)
fruborgenvik.se

Emmelie -Mamma till två, ssk-student och kär.

Men vad underbartt att läsa er förlossningsberättelse, jag blir alldeles varm inombords och minns tillbaka till mina egna.
Kram

Svar: Åh tack, alltid kul att läsa om andras upplevelser och erfarenheter, jag vet inte hur många förlossningsberättelser jag läste innan Leo kom :D... Kram
fruborgenvik.se

Silvia

vad fint skrivet och vilka fina bilder. Jag ska ha bebis i juni och det är så spännande att läsa andras historier om förlossningen och hur det gick till.
Grattis till lilla söta Leo

www.vonlila.se

Svar: Tack så mycket. Stort grattis till graviditeten, håller med dig, läste också många andras innan det var dags för oss. Kram & lycka till =)
fruborgenvik.se

Cita

Vilken fantastisk förlossningsberättelse. Och vad fint med alla bilder, ångrar att vi inte tog några innan Aria kom. Helt underbar att läsa <3

Svar: Tack så mycket fina du, man tänker inte på sånt när man har så ont, mamma kunde vara med i vårt fall och ta lite bilder annars hade vi inte heller tagit några, men fint att ha lite bilder som minne =)
fruborgenvik.se

lena lindroth

Älskar att du fått med massa bilder! Våran tanke är att vara ensamma på förlossningen men hoppas man kan knäppa av någon bild i alla fall eller att man kan be någon sköterska!

Jag har aldrig sett nån han så fina bilder i en förlossnings berättelse!

Jag måste ju bara lyckas med samma! :D

Svar: Åh tack så mycket snälla du! Mitt tips är att du pratar om det med din partner i förväg för under förlossningen har du fokus på annat. Kram o stort lycka till när det är dags!
fruborgenvik.se